dunderdan

Fett skoj kom till Uppsala Stadsbibliotek och lyssna på poesi mellan 18:00 - 21:30, det är fri entré å allt äger rum i Kerstin Ekman - Salen. 

Här e pogramet, jag vet dock inte vilken tid när jag läser men det är alla fall innan pausen. Ses!!

Inledning. Konferencier Lotta Gahrton hälsar välkommen.

Maria Björk från Stadsbibliotek talar.

Inledningsanförande av Anisur Rahman.

Röster från verkstäderna. Maria Almasi, Lena Axelsson, Magdalena Rooth Robertson,Katharina Heinrich, Thomas

Nybrant.

Tal. Lars B. Andersson, chef på Kultur i länet.

Röster från verkstäderna. Nan Cohine, Mats Nygren, Nina Berhane, Monica Häggbom,

Francesco Wittorio K., Margareta Holmgren och Börje Larsson.

Läsning. Dan Hansén från Stockholm.

paus.

Musik. Roland Keijser och Kirsten Holm.

Tal. Hedersgäst Mats Kempe.

Läsning. Lars Burstedt läser från Mats Kempe, Tomas Tranströmer, Magnus Ringgren och Anisur Rahman.

Röster från Wiks folkhögskola. Anna-Lena Åberg presenter sina studenter på skrivarlinjen:

i fredags gjorde jag ett galet bra gig i bålsta, jag är långt ifrån patirot men det kändes fint att hoppa av pendel å ha med hojen å kunna varje hörn å sväng. så det började bulta lätt av lokalpatirotism av att se mina rötter haha!



 nu på lördag den 8 oktober uppträder jag i göteborg klockan 21:30 på inTerdependence kolla mer info på http://www.kriss.se/interdependence.html 

ses på avenyn!!

Min vän Tomas har skrivit texten här nedan som sammanfattar bra vad som hände på blockaden den 20/9 2011. Jag var själv där och gjorde inget som helst våldsamt motstånd. Jag satte mig framför en bil som skulle köra iväg med flyktningar och polisen kom springande i full fart utan att jag såg honom och slog mig med sin batong på höften. Jag är mer övertygad än någonsin om att det inte ska finnas gränser samt att människor som blir poliser inte är människor utan robotar. "Jag är här som polis och inte privat person" "jag gör bara mitt jobb" är svaren då en av aktivisterna bad han att ta bort avspärningen och låta oss blockera transporten för att låta människorna få stannar kvar. Först och främst är vi människor och ingen kan avsäga sig sitt ansvar genom att skylla på sitt jobb!

Här är Tomas text:

Det senaste året har Migrationsverket i samarbete med polisen utfört upprepade massavvisningar av asylsökande irakier. Sedan förra hösten har det med jämna mellanrum gått specialchartrade flyg från flygplatser runt om i landet fyllda med flyktingar. Dessa transporteras i vissa fall handbojade och drogade. Jag har, tillsammans med ett stort antal andra människorättsaktivister, deltagit i försök att med min kropp stoppa dessa deportationer.

Avvisningarnas tid och plats hemlighålls för de asylsökande i så stor utsträckning som möjligt. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att det handlar om att försöka undvika att protester och aktioner utförs mot dessa deportationer. Trots hemlighetsmakeriet har olika personer i den asylpolitiska gräsrotsrörelsen fått nys om avvisningarna och vi har då försökt samordna blockader för att förhindra att deportationerna sker.

En blockad av en avvisning innebär att personer som på olika sätt är engagerade i frågan om flyktingars rätt tagit sig till det industriområde i Märsta där flyktingar hålls inlåsta som fångar i väntan på deportation. Vi har stått på utfarterna från förvaret, arm i arm, för att försöka hindra bilarna från att köra iväg med de asylsökande som fruktar för sina liv.

Sedan förra hösten har polisuppbådet vid dessa deportationer ökat och blivit mer och mer våldsamt. Igår kväll, tisdagen den 20 september, samlades så åter ett femtiotal personer för att gemensamt bilda mänsklig mur. När politikerna, med Tobias Billström i spetsen och nu med Miljöpartiets goda minne, vägrar lyssna på Amnesty och UNHCR har vi känt oss tvingade att ta saken i egna händer. Det handlar om människors liv.

Blockaderna som utförts av oss har varje gång varit helt ickevåldsliga. Ingen har gjort något utfall mot poliser eller personal från Migrationsverket. Trots denna uttalade ickevåldsstrategi har vi mötts av ett massivt våld från polisen. Igår fick en person knäckta revben, någon skar upp handen och andra var nära att bli påkörda av de polisbussar som fraktade flyktingar till Arlanda. Polisen möter i dessa situationer fredliga demonstranter med batonger, pepparspray, slag och knuffar. Allt detta för att försvara en politik som i grunden blivit allvarligt kritiserad av internationella organ och människorättsorganisationer.

Jag ska erkänna att jag efter den senaste nattens händelser blivit uppriktigt trött på situationen. När vi kom till flyktingförvaret igår hade polisen ännu inte upprättat sina avspärrningar. Av denna anledning tog sig fyra av oss in till området och satte oss på marken. Vi möttes genast upp av poliser som släpade iväg oss på marken, vred våra armar långt upp på ryggarna och smällde våra huvuden in i väggar. Med hånfulla ord och bryska kroppsvisiteringar motades vi bort från området.

När så andra dök upp blev kvällen snart tumultartad. En person som kommit för att iaktta händelserna fick snart rutorna på sin bil sönderslagna av ilskna poliser, trots att bilen ifråga var placerad långt utanför avspärrningarna. När en polisbuss kom i hög fart var vi flera som försökte stoppa denna i tron om att det satt asylsökande i den. Vi möttes genast med batonger och slag. Två polismän satte sig på en demonstrant och tryckte till över bröstkorgen så att personen fick allvarliga skador. En annan släpades av poliser i håret.

Ett par timmar senare, när den verkliga flyktingtransporten försökte köra ut från området var vi flera som satte oss på marken för att med våra kroppar hindra den från att köra vidare. Jag och flera med mig blev då släpade på marken och slagna av poliser. När jag lyckades få tag i bakdelen av polisbussen tog en polisman tag i min luva på jackan, vilket generade i en effektiv strypningseffekt. Jag minns fortfarande det gurglande ljud som kom ur min hals vid tillfället.

Under hela kvällen greps och omhändertogs flera personer på måfå. Polisen grep personer för “våldsamt motstånd” trots att många inte ens stretat emot när beväpnade poliser kastat sig över dem.

Jag är trött på det här. Det kan inte vara värdigt en demokrati att deportera flyktingar till Irak. Det kan inte heller vara värdigt en demokrati att poliser möter ickevåldsaktivister med ett sådant massivt våld. Industriområdet i Märsta såg vid flera tillfällen igår ut som ett krig. Ett krig med endast en krigförande part: polisen.

Det värsta av allt är den totala mediatystnad som råder kring dessa deportationer. Enligt medialogiken kan det förstås inte rapporteras om fredliga demonstranter och poliser som slår på måfå. Det passar inte in i bilden av Sverige som en demokrati. Poliser som slår människorättsaktivister, det är ju något som hör diktaturstater till - det vet vi alla. Trots att det är just detta som sker minst en gång i månaden utanför Sveriges flyktingfängelser så är rapporteringen från detta minst sagt fattig. Det talar sitt tydliga språk.

Media, politiker och gemene man vill inte få sin bild av Sveriges myndigheter rubbad. Vi vill inte veta att flera av de poliser som arbetar vid deportationerna uttrycker rasistiska åsikter (“det är bara rika som flyr” eller “irakier är kriminella” var argument som återkom hos flera poliser igår), och vi vill inte veta att polisen slår först och frågar sen. Detta gör mig både trött och jävligt förbannad. Men framförallt gör det mig ledsen. Inte främst för att vi får spö av poliser en gång i månaden eller för att de med flin på läpparna deporterar flyktingar - utan för att så få andra verkar bry sig.

Vi som åker till blockaderna behöver bli fler. Vi behöver synas och få uppmärksamhet. Inte för vår skull, utan för de asylsökandes skull. Vi behöver stoppa dessa vidriga massavvisningar. Så därför, om du orkat läsa den här långa texten, ber jag dig komma med nästa gång du ser eller hör något om en blockad utanför ett flyktingförvar. Jag kan inte lova att du slipper bli slagen eller hånad, men jag kan lova att om vi blir fler så kan vi faktiskt stoppa denna sjuka behandling av våra medmänniskor.